Jag såg Körkarlen i vitögat…

I början av november… Jag var väl lite sliten… Kände mig lite trött… Kände mig lite ”uggen”… Kände mig lite som om jag var på väg att bli sjuk… Egentligen inget allvarligt, egentligen inget att hänga upp sig på, men lite så där… Trött, sliten, på väg att bli sjuk… Liksom… Och jag vägde 84 kg vilket är ganska viktigt i sammanhanget…Runt den 11 november… Jag kände mig disträ… Hade svårt att koncentrera mig… Jag upplevdes disträ och okoncentrerad…Den 15 november ställer jag mig återigen på vågen som nu visar 76 kg. Jag ställer ett larm i mobilen tills på måndag morgon kl 07.30 och döper det till ”Boka tid vårdcentralen”. Det blir fredag kväll och helg och nu rasar jag och blir helt orkeslös och jag blir trött och andfådd för minsta lilla ansträngning. Helgen går över fort…Klockan 07.30 på måndagen den 18:e november ljuder larmet i mobilen och jag ringer vårdcentralen och får tid kl 10.30. Under 1 timme och 20 minuter undersöker doktorn mig på alla tänkbara sätt – bland annat genom att mäta min syresättning som är nere på 60% ungefär – man ska helst ligga runt 98% – i alla fall över 95%. Läkaren misstänker blodpropp i lungan och skriver en remiss till röntgen på NÄL och jag får order att skynda mig dit och att jag måste anmäla mig på akuten. Jag skyndar dit och på vägen dit så ringer jag till min chef och berättar läget och optimistisk som jag är så säger jag att jag kommer upp till honom på kontoret efter röntgen… Det blir ingen röntgen på akuten utan ett EKG och man konstaterar att det inte är någon blodpropp i lungan utan det är hjärtat som är kasst… Jag har gått ner till 74 kg.Klockan 01.30 den 19:e november får jag lämna akuten och hamnar på MOA inne på MAVA. MOA (Medicinsk Observations Avdelning) är den avdelning där patienten är som mest bevakad. Där är det, näst intill, ett överflöd av personal och utrustningen är supermodern och riktigt high-teck. Man kopplar på mig ett hjärtövervak, ett EKG, för att se hur mitt hjärta arbetar och man ser hur jag syresätter mig och lite andra kul grejer.Om något värde inte är bra så larmar mitt hjärtövervak. Mitt hjärtövervak larmade i stort sett varje minut de nästkommande dygnen…Dessa båda bilder är tagna med max 1 minuts mellanrum och man behöver ingen lång utbildning för att förstå att allt inte står rätt till, för man har ju sett EKG många gånger på TV om inte annat och då är ju alltid kurvorna regelbundna och ser likadana ut hela tiden… Man konstaterar att min hjärtrytm är oregelbunden. Att jag stundtals har för hög puls. Att jag stundtals har för låg puls. Att jag har en jädra massa dubbelslag – ibland upp till 9 stycken i följd. Senare på tisdag eftermiddag påbörjas jakten på varför mitt hjärta strular. Jag får åka iväg på ett ultraljud på hjärtat, men det visar inga som helst problem.Onsdagen den 20:e november vaknar jag tidigt som vanligt och jag får gå upp och duscha. När jag kommer tillbaks från duschen så dunkar o slår mitt hjärta så att det känns som om jag sprungit en mil och det bubblar som kolsyra i hela bröstkorgen och det håller på så i ungefär två timmar. Det slutar strax innan frukost, men en kvart efter frukost börjar det igen men den här gången sitter det bara i ca 30 minuter – och efter detta så kände jag aldrig mer av att jag var dålig trots att mitt hjärta var sämst på hela NÄL… Jag fick även göra ett arbetsprov, dvs att jag fick cykla på en testcykel uppkopplad mot ett EKG men jag orkade inte cykla många minuter innan benen la av fullständigt och jag blev totalt orkeslös i låren. Hjärtat däremot sa inte ett ljud om ansträngningen…Den 20:e november runt 22-snåret så fick jag byta avdelning och fick ett eget rum på kardiologi, på hjärtavdelningen. Jag fick ett nytt hjärtövervak, men detta var lite enklare och mätte inte riktigt lika mycket, men framför allt så skickades all information via radiosändare, så helt plötsligt kunde jag stå, gå, ligga, hoppa och bara sitta på en pinnstol och titta ut genom fönstret – sånt hade jag ju aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle kunna sakna, men jösses vad man saknar mycket när man är så gott som fastbunden i en säng i flera dagar…Den 21:e november fick jag göra en kranskärlsröntgen. Då går man in med en lång snabel rätt in i pulsåder i handleden och sen rätt upp till hjärtat där man letar efter förträngningar, men även här var jag ”felfri”. När man har gjort en kranskärlsröntgen så får man ett ganska brett armband i plast som tryckförband. I detta armband finns en ”bubbla” där de blåser in luft som trycker över såret.Under ungefär 5 timmar så släpper de sakta sakta ut lite luft och lättar på trycket. Om de lättar lite för mycket på trycket så går såret upp och iom att det är i pulsåder så tappar man mycket blod väldigt fort och då får man nybäddat i sängen sen…Den 22:e november får jag återigen byta rum och nu hamnade jag på (avdelning 44), sal 20, säng 2 – längst in till vänster i en sal med 4 personer… På avdelning 44 var vi ständigt runt 10 personer med hjärtövervak och ungefär precis överallt så satt det monitorer på väggarna så att personalen snabbt kunde se hur vi mådde, om vi larmade, varför vi larmade osv… Mitt EKG är det som är längst ner till höger på den högra skärmen och det var alltid mitt EKG som var konstigast och sämst…Varje morgon, ibland vid lunch och ofta på kvällen fick vi lämna blodprover. Detta resulterade ganska snabbt i att armveck och handleder var sönderstuckna och ömma och man såg väl ut som värsta sprutnarkomanen ungefär…Den 26:e november fick jag dricka kontrastvätska… Massor med kontrastvätska… Min blåsa höll med mig – det var jättemycket kontrastvätska…Sen bar det iväg till CT-röntgen (datortomografi) där man tog en CT-skalle (iom att jag var disträ innan jag kom in till NÄL) och en CT-torax (hjärta/buk). Man såg nåt konstigt på mina tarmar och först trodde man att det var cellförändringar, men detta avskrivs senare då det snarare rörde sig om ärrbildning på tarmarna… Och mitt hjärta fortsatte att uppföra sig konstigt…Den 27e november blev det en MR-hjärta, en magnetröntgen, på hjärtat, men även denna visade bara bra… Så nu var alla prover, tester och röntgen gjorda, så nu fick läkarna och överläkare börja fundera på allvar och när inget är självklart så får man gå bakvägen och utesluta vad det INTE är istället. Och man kunde utesluta precis allt och konstatera att jag har oregelbunden puls, hög puls, låg puls (om natten ner till 27 vilket är så nära hjärtstopp som man kan komma) och dubbelslag.Den 28:e november gjorde man en elkonvertering på mitt hjärta. Det innebär att man sövs ner. De stannar hjärtat. De startar om hjärtat. Så jag var död ett kort tag, men jag bara hälsade på Körkarlen och talade om för honom att jag inte var riktigt klar än och sen gjorde jag som Jesus och återuppstod… Men efter min elkonvertering så blev jag återigen ”sjuk”, för efter omstarten av hjärtat så blev jag så trött, så trött och jag fick ett tryck över bröstet… Jag sov minst 10 timmar per natt och gärna några timmar på dagen. Förmodligen beror denna trötthet på en ”överdos” av syre som kroppen inte är van vid.Den 29:onde november satte man in en aggressiv kur med piller. 9 piller om dagen. Efter elkonverteringen så var rytmen på hjärtat bra men jag hade fortfarande både för hög och för låg puls samt även mycket dubbelslag fortfarande. Det teoretiska målet är att sänka pulsen och man tror att om pulsen sänks så minskar dubbelslagen och då ökar min låga puls iom att hjärtat då får mer kraft…Här ser man ju att pulsen är jämnare, men ändå inte bra… Men mitt hjärta kanske aldrig blir bättre än så ?Den 2:e december, sent på eftermiddagen, blev jag äntligen utskriven från NÄL och det var med lättnad jag plockade av mig mitt hjärtövervak och sa Adjö och good bye till det…Att lämna sjukhuset och komma ut i kylan var lite oroligt, men nu hade min låga puls (nattetid) stigit från superlåga 27 till lite stadigare 45 slag per minut, men mycket dubbelslag har jag fortfarande kvar och jag kommer få äta piller resten av livet, men jag har i alla fall livet kvar och med kalluft i näsan utanför sjukhusets väggar var det lätt att fatta beslut om att leva sundare och tänka mer på hjärtat…När jag kom hem så blev jag attackerad av två brudar som hade växt väldigt mycket på dessa två veckor – Anna och Ella. Och jag måste ju erkänna att det var förbaskat mysigt att ha dem i knät o höra dem spinna…Ella, den döva, var, otippat, den som var både störst och tyngst… Jag hade räknat med att det skulle vara tvärt om…Ja, jag såg Körkarlen i vitögat…

Blind Ja… Typ…

”Då Som Nu För Alltid”

Jag minns reaktionerna, lyckan över en ny låt, när låten släpptes… o jag minns tystnaden när folk började förstå…

Nytt år… snart nytt igen…

Val i år

Vitval säger flera, andra har hävdat både späckhuggare och grindval men det vet jag ju inte även om det är svårt att avgöra då den varit död ett tag… Ca 5 meter lång och att det är en val råder inga tvivel om i alla fall och sånt här händer ju inte var dag så nära inpå knuten så det var bara att hoppa in i bilen och åka o kolla på skapelsen…

Edit: Det ska tydligen röra sig om en späckhuggare enligt säkra källor

Vitval…

5 meter däggdjur – en imponerande syn

Hård blåst, näst intill stormstyrka i byarna

Redan på långt håll och trots hård blåst kändes den vidriga stanken av förruttnelse – men jösses vilken vacker plats !

Det vill till att se vart man sätter fötterna…

En helt magisk miljö !

”Tänk på döden”… Glatt budskap som hälsar oss välkomna till Mollösund

Jamensåäreserru…

Två…

Tänker tillbaka… Blickar framåt… Andas… Djupt… I med hörlurarna… Pimme är min bästa kamrat… Så även idag… Volymen är på max… Tittar ner mot mina skor… Sköna, lite slitna… Men de har ju varit med ett tag… Hänger med ett tag till… Tar ett steg framåt… Ett till… Låter mina ben ta mig dit de vill… Upptäcka nya stigar… Jag är på väg… Det känns bra… Helt ok faktiskt… Så nu kör vi… HuMaMa…